Duktiga Freyja!

Igår var jag helt solo uppe i stallet. Mörkt och blåsigt och allmänt ruggigt. Freyja kom (äntligen igen) springandes när jag ropade på henne. Förut, när hon var bebis gjorde hon alltid det, men det har lixom avtagit. Nu har vi börjat "träna" på det igen, och igår kom hon springandes. Ja, i alla fall halva vägen. Sen stannade hon och tyckte jag skulle gå sista biten. Jag klafsade över diket, men vände, för jag tänkte att det nog fanns en bättre väg o gå. Och då, då fastnade skojäkeln i leran, upp kom foten, men inte skon!

Skrutt! Jag hoppade runt på ett ben och försökte se var skon tog vägen i det där becksvarta h-vetet. Jag hittade den som tur var. Och mot alla ods hade ingen lera runnit in i skon! Den var dränkt i lera på utsidan, men inte inuti! *phju*

Medans jag hoppade runt där kom Freyja och kollade vad jag höll på med. Så det var bara kränga på henne grimman och promenera ut (när jag slagit av tre ton lera från skon)

Eftersom det var så ruggit väder slängde jag bara på tränset och red barbacka. Vi körde lite mjuka och volter. Hon var glad o pigg.

Alla galoppfattningar gick bra!! (utom den första där jag visst glömde förvarna, så det är helt o hållet mitt fel) Helnöjd! Sen töltade vi tre varv på långa tyglar, och gjorde lite övergångar tölt - trav.

Allt satt som en smäck! Överlycklig hoppade jag av o kollade klockan. Oj då, 20 minuter?! Ja, men varför fortsätta när allt går så bra?

Jag var såååå nöjd o glad! Mattes älskade hjärta... <3

Kramisar!