Veterinärbesök

Igår fick Freyja träffa veterinär Linda som skulle kika på henne för att se om hon kunde hitta någon uppenbar orsak till allt strul med bettet.

Vi började med att kika lite på hennes rörelsemönster fast det var lite svårt o se då Freyja inte var speciellt sugen på o springa överhuvud taget. Hela hon var sävlig i sina rörelser. Här gissar jag på en kombination av otroligt mätt mage och pälsfällning.

Hon såg i alla fall ingen direkt rörelsestörning mer än att hon kanske var liiite långsammare i höger bakben, men hon var osäker då hela hon var släpig.

Sen blev det sedering och munkontrollering. Linda var super på att sedera Freyja, så Freyjs han knappt reagera innan Linda fått i henne sederingen. Härligt!

Efter två sprutor sedering gick det äntligen o kika Freyja i munnen och där såg det överlag fint ut. Hon hade två små små sår absolut längst in i munnen som Linda inte ens kunde klura ut hur hon hade fått.

Inga hakar och inga direkta vassa kanter. Hon kunde inte heller se någon tendens till gombitning längre, och det är ju jättebra. Dock raspade hon lite på kindtänderna där det skulle kunna bli vassa kanter annars, och hon raspade lite på de undre främre kindtänderna för att fortsätta hjälpa motsvarande övre att komma ikapp igen.

Vi kollade även bettstorlek och Linda kom fram till att 11,5 nog är det bästa för Freyja. Möjligtvis något kortare med raka bett.

Medans Freyja piggnade på sig passade jag på att skala av henne några kilo päls. Och 1½ timme senare fick hon gå ut i hagen med täcke. Linda berättade att sederingen slår ut lite olika funktioner i kroppen. Bland annat värmeregleringen och den kan även störa tarmfunktionen så det var bra att hålla ett litet "kolikvarningsöga" på henne under kvällen.

Mite skickade sms efter kvällsmaten och berättade att Freyja lyckligt kom travandes ner till maten, så där verkade allt lugnt.

Det var ju skönt att veta att Freyja inte har ont i munnen såklart, men så mycket lättare det hade varit att förstå varför hon stökar om det var något i munnen som var knas...

Så nästa steg blev att ringa kiropraktor Håkan och förhoppningsvis kommer han ut redan i nästa vecka :)

// Madde

Lite kort...

Det gick jättebra på kliniken igår. Freyja är frisk nu så nu börjar den 7 veckor långa igångsättningen.

Hon var jättefin i benet och rörde sig bra. Härligt!! <3

Vi fortsätter promenera en stund men vi lägger även in en stunds utevistelse på dagarna. Hur länge beror helt o hållet på hur hur hon sköter sig. Hon får såklart skutta och bralla liiite, men om hon får tokflippen åker hon in i boxen igen :)
Idag fick hon stå ute i flera timmar och mysa i solen. Hon var jätteduktig och brydde sig inte ens när hästarna från den andra hagen red iväg. Dutti ponny!

På kvällen sen var det promenad i kylan som vanligt. Det börjar bli lite tradigt eftersom jag bara går fram och tillbaka mellan stallet och Mickans hus. Men jag har ingen lust och ge mig ut på några längre promenader då jag inte vet om hon tänker hålla sig i skinnet och varken jag eller Freyja hittar så bra i krokarna.

Ett par veckor till blir vi kvar hos Mickan innan hon får flytta hem igen. Jag funderar på om jag ska börja hämta lite hösilage och vänja in henne på igen så inte hennes mage får en chock när hon kommer hem igen.

Det är förresten helt galet hur fort tiden går, det är snart jul!! Och appro på det, så skulle ju jag gå o lägga mig tidigt ikväll, jag är ju helt slut!!
Så, nattis kära vänner, nu ska jag sova!!
// M

Ultuna

Sitter i väntrummet på Ultuna och dricker kaffe. Snart vår tur... Vi tog god tid på oss med lastningen men sen stod Freyja som ett ljus hela vägen hit... Skönt! :)

Kort...

I måndags var vet. ute och tog bort Freyjas stygn. Det ser jättefint ut och är bara lite skorpor kvar.
Det var också sista dagen med Fenylbutazon och böjningar av kotan.

Så i tisdags - lagom till snöstormen - var det dags att gå ut och börja promenera 5 minuter 2 gånger om dagen. Freyja blev jättelycklig av att få komma ut. Hon tycker nog inte det är så kul o stå i boxen hela dagarna även om hon sköter sig bra.

Har noterat att hon fortsätter gå ner i vikt vilket såklart inte alls är bra. Så jag ska försöka måtta henne varannan - vartredje dag så jag får lite bättre koll.
När hon vägdes in på kliniken vägde hon 380 kg. När vi hämtade henne 10 dgr senare vägde hon 340 (335 på måttbandet hemma)
I helgen vägde jag henne på måttbandet till 323 kg och igår 312... inte bra alls faktiskt.
Så jag har köpt lucernpellets som jag ska börja ge henne också eftersom hon ratar hö. Eller, hon äter, men hon lämnar massor av mat som hon sprider runt i boxen. Mockar ut mängder med hö varje dag.

Igår kväll när jag gick ut med henne en sväng (vet ni hur kort stund 5 minuters promenad är??) så kastade hon sig ner i snön och rullade hysteriskt. Hon reste sig upp och skakade av sig, och slängde sig ner igen. Först blev jag lite orolig för att det skulle vara någon kolik känning igen men sen kom jag på att hon älskar snö och inte har fått möjlighet att rulla sig ute sen innan hon åkte in på kliniken. Så hon fick rulla sig en stund och verkade mycket nöjd med det.

Ikväll ska jag ta bort bandaget så slipper hon det också. I helgen ska vi se om hon inte kan få stå i en yttepytte sjukhage någon timme eller så för att se hur hon beter sig i den. Så hon inte får tokflippen eller nått... Funkar det bra kanske hon kan få börja vara ute några timmar om dagen.

Nu är det strax dags för lunch...
Tjillevippen!

Uppdatering igen :)

I onsdags hämtade jag, Mickan, Annica och Elli Freyja från Ultuna. Freyja hade inte alls lust och åka hem och min tidigare lättlastade häst försvann på kliniken. Det slutade med att Mickan backade upp släpet mot stallet och tog över lastningen. Jag hade slut på tålamod.
Vet. assistenterna berättade att det inte alls var ovanligt att hästar inte hade lust o åka hem eftersom sist dom gick på ett släp hade dom ont, kom till ett ställe med människor som stack och bråkade med den samt att matte försvann...
Det var ju en liten tröst i alla fall. Efter 1 timme o 20 minuter stod hon i alla fall i släpet och stod lungt och fint hela vägen hem till extrahemmet.

Freyja bor just nu på Stall Torpet Dal, ett skitmysigt litet stall precis utanför Väsby. Freyja gick ner 40 kg under sina 10 dagar på kliniken så sommarmagen är ett minne blott. Hon hade lite koliksymptom på kliniken så dom hade dragit ner ganska mycket på maten.

Freyja står i en fin hörnbox med fönster i stallet och verkar ta det mesta med ro. Enda gångerna hon är lite upprörd är när Mickan tar ut alla andra hästar på mornarna, men idag hade det också gått lite bättre. Annars sover hon mycket på dagarna.

Det är sjukgymnastik 2 gånger om dagen första veckan, sen kommer hon få gå 2 korta promenader om dagen. Bandagebyte var tredje dag och fenylbutazon i 10 dagar. Vi får ge henne fenylbutazonet i spruta för att få i henne det. Så jag ger henne några sprutor med äppelmos också lite då och då bara för hon ska få något gott i sprutan oxå.

Det är fantastiskt att ha henne "hemma" igen och kunna vara där och pyssla med henne. När jag "bara" skulle dit och sjukgymnastisera och mocka i torsdags så fastnade jag i tre timmar. Jag stog och ryktade henne säkert en timme och mös i boxen minst lika länge...

Mickan hjälper mig med det ena passet varje dag och det känns jätteskönt. Sen är det lätt att ha med Rasmus dit för han kan leka med grisen Leffe. Han borstar honom och matar honom. Jag tror att både grisen och Rasmus tycker det är lite roligt.

Det blir säkert lite enformiga uppdateringar här närmsta tiden, om det ens blir några... Men lite måste jag ju skriva ner för mitt eget minnes skull också...
Kramisar!

Rapport från Ultuna

Vet ringde precis och berättade att Freyja fortfarande svarar bra på behandlingen. Hon fick en ny ledbehandling i morse och det gick jättebra. För ledbehandlingen behöver dom inte lägga henne utan det räcker med lugnande. Dom la också om såret och det ser fint ut.

Fortsätter hon svara så här bra på behandlingen så är hennes chanser att bli fullt återställd goda. Dock påpekade han att faran inte är över så länge infektionen i leden finns kvar, men att det ser bra ut.

Hon är tidvis lite stressad i boxen men lugnar ner sig igen ganska snart.

Som det ser ut just nu kommer hon behöva ca 6-8 veckors konvalecens när hon kommer hem.

----

Jag glömde o fråga hur mycket mat hon har kvar men jag undrar om jag inte ska ringa och kolla ifall jag behöver åka upp med mer mat ikväll.

6-8 veckors konvalecens är ingenting mot vad jag var rädd att han skulle säga och det känns så himla skönt att hon svarar bra på behandlingen och är relativt cool i boxen. Min stora lilla tjej... Men gudars så mycket jag saknar att snosa henne i manen!!

----

Om någon är sugen på att rida för Carro 4 lektioner i november - december så hojta till, eller om ni känner någon som kan tänkas vara sugna på det så be dom höra av sig till mig. Det är 4 torsdagkvällar med start 18/11.

Sen finns det även en plats ledig på Carros eftertraktade ovalbanekurs den 21/11...

----

Missarna blev vaccinerade och chippade igår. Dessutom klarade dom sig igenom hälsokontrollen utan anmärkning :) Dom blir mindre skygga för varje dag som går så snart får dom nog komma ut i hela huset.

Nu måste jag jobba lite igen...

Vad hände egentligen?

I går morse ringde Mite på morgonen och sa att Freyja var halt – jättehalt. Så jag slängde på mig overallen, slängde in sonen på dagis och åkte direkt upp till stallet.

I stallet ser jag Mite som försöker övertyga Freyja att komma ut ur hagen. Det gick inte speciellt fort, Freyja hoppade på tre ben och var inte alls villig att röra sig där ute.

Ser att hon har ett litet men rätt kladdigt och geggigt sår på höger bakkota och är jättesvullen över kotan. Vi hämtar lite kraft för att muta Freyja att hoppa lite fortare, men det tar minst en halvtimme att få in henne i stallet.

Jag ringer vet, medans vi står där ute i hagen, och pratar med dom. Dom ber mig tempa henne eftersom såret sitter precis vid en led. Har hon feber är det inte alls bra. Så jag rusar in och hämtar en termometer och mycket riktigt. Freyja har 38,98 i feber. Hon brukar ligga på 37,8.

Ringer vet igen och dom säger att dom ska återkomma efter telefontiden men att vi nog kommer behöva åka in med henne till klinik.

Efter många om och men får vi in henne i stallet och vi börjar fundera på hur vi ska få henne till en klinik. Vi har inga vinterdäck på släpen. Vi får låna Marias släp och Annica åker från jobbet för att hämta det åt mig.



Såret och svullen kota



Jag börjar försöka göra rent och förstod på en gång att det varken var var eller sårvätska som sipprade ut ur såret... Utan att det var ledvätska. Jag blir tvungen att gå ut och hämta frisk luft för att inte bryta ihop helt. Mite gör rent så gott hon kan under tiden.

När veterinärerna äntligen återkommer efter telefontiden säger dom att dom kan absolut komma ut, men det tar ett par timmar innan dom kan vara hos oss. Och att Freyja troligtvis måste till klinik i vilket fall som helst för ”Ju fortare hon kommer under behandling ju bättre är hennes chanser att klara sig….” (??? – Jag trodde jag skulle dö!)

Vi undrar hur i hela friden vi ska få in henne i en transport på tre ben och hur hon ska kunna stå i transporten på tre ben. Vet ger oss nummer till djurambulansen så vi kan ringa dom ifall det inte går.

Vi ringer ambulansen på en gång istället. Annica kommer upp och är moraliskt stöd i stallet och jag pratar i telefon med halva världen och gråter ett par liter.  

Ambulansen kom efter ca en timme och vi lyckas få in Freyja i släpet ganska snabbt och där får hon stöd av en hängmatta. Den var rätt läskig i början men sen kände hon att hon kunde vila i den och då såg det ut som om hon tyckte det var rätt bekvämt att åka transport. Mite och Annica åkte efter oss till Ultuna.



I ambulansen



Det tog ca 45 minuter att åka in till Ultuna och jag satt och kikade på henne i Trailer cam’en hela tiden.

Väl på Ultuna tog det inte många minuter innan det kom en veterinär och en assistent och började kika på Freyja. Det var absolut ledvätska som rann ur såret men det verkade inte vara någon fraktur i alla fall.

Såret tvättades och sedan röntgades hon ur alla håll och vinklar.

Man hittade ingen fraktur – vilket såklart är jättebra.

Vi fick veta planerna för behandlingen och alla risker och allt som kan gå fel. Sen berättade dom också att det var besöksförbud på kliniken under tiden som hästen är där, vilket är skitjobbigt – men samtidigt bra för smittorisker.

På kliniken

(oj vad rörigt det är o skriva ner det här…. )

Vi åkte hem igen på eftermiddagen och jag packade bilen full med hösilage och åkte upp till kliniken igen. När jag kom dit höll dom precis på att ta av henne skorna inför operationen så jag hann ge henne några pussar innan dom gick iväg med henne.

---

Vid 21 tiden på kvällen ringer veterinären och berättar att operationen och uppvaknandet har gått bra. Att det absolut är en bakterieinfektion i leden men att den inte ser ut att ha ställt till allt för stor skada. Han ser också att hon har en liten broskskada precis vid såret men att den nog inte borde ställa till några problem i framtiden.

Nu ska hon få bredspectra antibiotika lokalt i leden i tre dagar och även intravenöst (i tre dagar??) samt smärtstillande och anti inflammatoriskt.

---

För en liten stund sen ringde vet igen och berättade att natten hade varit lugn. Febern har gått ner och hon är nästan ohalt i skritten. Freyja äter och dricker som hon ska och verkar ha accepterat att stå i box. Han låter positiv och säger att hon ser ut att svara bra på behandlingen. Han lovar att ringa igen i morgon.

Så… Nu är jag lättad, hoppfull och tårögd.

Ska fråga i morgon om jag behöver komma upp med mera hösilage för jag fick nog inte med mig mer än typ 15-20 kg… max… Himla otur ;)

Tack så otroligt mycket för alla peppande och stöttande ord igår, och Annica och Mite för att ni fanns vid min sida hela tiden!

Tack tack tack tack!!

Tandis på besök!

Det här blir ju ett inlägg mest för mitt eget minnes skull. Christer kom upp strax efter 3 till stallet och började med Freyja. Sederingen var väl det jag tyckte var mest otäckt. Freyja protesterade vilt mot sprutan och sen kändes det konstigt och se henne så drogad. Hon vinglade och ett par gånger trodde jag nästan hon skulle falla omkull. Men det gjorde hon såklart inte. Christer kändes dock trygg och lung o ha o göra med och han förklarade tydligt för mig hur Freyja skulle reagera bara några sekunder innan hon gjorde precis det han sagt. När hon stod och halvsov fick hon smärtstillande och sen fick hon på sig en fin blå luva och en munstege.
Undersökningen av munnen gick relativt fort. Men Christer förklarade precis vad han tittade på och vad de olika sakerna betyder. Han sa att Freyjas munhälsa över lag var jättebra. Fin färg på slemhinnor och tandkött. Hon hade ett litet skav i kinden, förmodligen efter aachennosgrimman och sen hade hon "bettförslitningar" på de främre kindtänderna. Dock inte så jättefarligt. Mer på vänster sida än på höger.

Christer slipade ner de främsta kindtänderna i nederkäken någon millimeter för att ge mer plats åt de uppe att växa ikapp igen. Så rekomenderade han rakt mjukt bett för att minska risken att hon biter på bettet. (hon gör det ibland den lilla skrutthästen) Han provade även ut storlek på bettet och han tyckte 10,5 nog är bästa storleken för henne. Skönt, då vet jag det också.
Annars tyckte han att Freyjas tandrad var väldigt rak och fin. Så förutom bettförslitningarna hade han inget att anmärka på. Jätteskönt att veta!
*note to self* Hästarnas tänder växer till de är 13 år ungefär. Så eventuella problem med bettförslitningar bör man ha korrigerat långt innan dess (och förhoppningsvis eliminerat orsaken också)

Christer tog hand om Isak också, men det antar jag att ni får läsa om i Annicas blogg ;)
Kram!